Att mäta framtidskompetenser med inbäddade verktyg

Som ett svar på de stora förändringarna i världsekonomin skiftar utbildningspolitiken i många länder nu fokus från kunskaper till kompetenser. Ett ministermöte inom OECD hösten 2010 konstaterade i sina slutsatser att ”nu behövs fokus på nya kompetenser och hur dessa ska komma alla till del.” OECD har också tagit fram en Skills Strategy.  Inom EU finns samma perspektivskifte och en ökad betoning på nyckelkompetenser. Eurydice kom i höstas med en rapport som beskriver olika nationella strategier för att implementera och stärka de åtta nyckelkompetenserna.
Men för denna förskjutning ska kunna slå igenom fullt ut måste man också se över hur man mäter, testar eller bedömer framtidskompetenserna. Det är väl känt från forskningen att utbildningar medvetet eller omedvetet inriktas mot det som testas, dvs det som ”kommer på provet”. Om man har kvar dagens nationella prov eller examensskrivningar så kommer genomslaget för nya kompetenser helt enkelt inte bli särskilt stort.
I en mycket intressant artikel i European Journal of Education diskuterar Christine Redecker från IPTS och min norska kollega Øystein Johannessen olika IT-baserade former av kunskapstest och bedömningar som kan stödja eller hindra utveckling mot ett mer kompetensinriktat lärande. De menar att dagens IT-baserade kunskapstester vanligen är summativa och i allt för hög grad riktar in sig mot traditionella kunskaper. Frågan är om mätningarna kan ställas om för att mäta kompetenser istället. I artikeln beskriver de hur ett nytt paradigm med inbäddade formativa mätningar växer fram, en typ av kunskapsbedömningar som stöder förskjutningen mot kompetenser bättre än den gamla testkulturen.
Redecker och Johannessen hänvisar till en förutsägelse från 1989 av tre andra forskare om att vi kommer att få se fyra generationer av IT-baserade utbildningsmätningar:

  • Generation 1: datorbaserade prov (vanliga prov som administreras via datorer).
  • Generation 2: datorbaserade adaptiva prov (som successivt anpassar sig efter testpersonens svar på tidigare frågor).
  • Generation 3: fortlöpande mätning (där kalibrerade mätningar görs för att kontinuerligt och diskret, dvs utan att synas eller störa, fånga upp dynamiska förändringar i elevens prestationer)
  • Generation 4: intelligenta mätningar (som producerar intelligenta tolkningar av individuella profiler och som ger råd till elever och lärare utifrån en kunskapsbas och slutledningar av elevens resultat).

De två första generationerna bygger på en testkultur med ofta summativa bedömningar av kunskaper och där endast en liten del av kunskapsmassan testas. De två kommande generationerna följer eleven under hela lärprocessen och kan kontinuerligt ge återkoppling på saker som missförstås eller fel som begås. Om eleverna arbetar i digitala miljöer (virtuella världar, spel, digitala lärresurser) kan man bygga verktyg för att kontinuerligt samla in denna information och ge effektiv feedback. Dessa verktyg är betydligt bättre anpassade för att stödja och bedöma utvecklingen av kompetenser jämfört med tidigare generationers e-tester. De tidiga försök som gjorts visar på mycket goda resultat för eleverna, inte minst lågpresterande elever som fångas upp mycket tidigare och där brister i baskunskaperna tydligare framgår. Denna utveckling, som vanligen går under benämningen Learning Analytics, kommer troligtvis på bred front inom 4-5 år trots de att det kan finnas en del etiska betänkligheter. Sannolikt ligger det så mycket pengar att tjäna i Learning Analytics så att systemen snart kommer att finns överallt.
Redecker och Johannessen ger ett antal exempel på att den andra generationens mätinstrument är under framväxt. Därmed öppnas nya möjligheter dels att stödja elevers utveckling av olika framtidskompetenser och dels att kontinuerligt följa varje elev. Jag har tidigare förhållit mig skeptisk till olika försök att mäta framtidskompetenser, just eftersom de ofta utgår från den traditionella traditionen med kunskapstest. Men den utveckling som beskrivs i artikeln öppnar spännande perspektiv.
Här finns två viktiga utbildningspolitiska frågor – den ena är att faktiskt bejaka förändringen mot kompetenser, den andra är att se över regelsystem för testning – nationella prov. De flesta länder har tagit det första steget och vissa börjar undersöka steg två. Sverige ligger, som vanligt numera, efter och har inte ens tagit det första steget utan vi borrar oss allt djupare ner i den traditionella testkulturen med nationella prov i allt fler ämnen och årskurser.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *