Knappast någon har väl missat att OECDs granskning av den svenska skolan presenterades igår. Det är 185 sidor taggtråd för oss som på olika sätt verkar i den svenska skolan och bryr oss om dess framtid. (Rapporten hittar du här: Improving Schools in Sweden.) Utan att på något sätt påstå mig sitta inne med en högre sanning än den rapporten ger uttryck för, kan jag ändå inte låta bli att kommentera deras förslag.
Först säger man att Sverige ska bygga på sina styrkor. Det är givetvis sant och till intet förpliktigande.
Därefter kommer pekpinnen fram och expertgruppen lyfter ett antal punkter som man anser problematiska. Det gäller att vi har hög skolfrånvaro och oro i klassrummen, att läraryrket är relativt oattraktivt och att lärare och skolledare har en tuff arbetsbörda, att myndighetsstrukturen, framför allt på kommunal nivå, inte alltid håller måttet och inte minst att det saknas (politisk) enighet, en gemensam problembild och överenskomna åtgärder, vilket försvårar ett systematiskt förbättringsarbete. Problembilden känns nog igen av de flesta med insyn i svensk skola.
Därefter kommer förslagen och då blir det riktigt intressant. Dessa är indelade i tre områden där det första handlar om att skapa förutsättningar för bättre kvalitet och likvärdighet i hela landet. Vi uppmanas ha höga förväntningar på alla elever både ifråga om framtidskompetenser och studiedisciplin. Tidigare insatser för elever som inte når målen lyfts också fram. Så långt är nog de flesta eniga. Svårigheten här ligger nog inte i att övertyga skolfolk om att detta är viktigt utan mer i att ändra kulturer och invanda handlingsmönster. Vidare menar OECD att stödet till nytillkomna elever behöver konsolideras, bli mer likartat i hela landet och mindre byggt på tillfälliga insatser. Man fortsätter på samma spår och säger i nästa förslag att Sverige behöver se över sitt resursfördelningssystem så att alla elever verkligen kan erbjudas en likvärdig skolgång. Kommunerna kan behöva stöd i detta arbete, menar man. Det sista förslaget under denna rubrik är att se över skolvalssystemet för att förbättra likvärdigheten. Bättre information till föräldrar kombinerat med nationella riktlinjer för samarbete mellan friskolor och kommunala skolor, tror man kan förbättra likvärdigheten.
Här bränner det till på allvar. När både det kommunala resursfördelningssystemet och det fria skolvalet ifrågasätts, så kommer det bli oerhört intressant att se hur våra politiker på lokal och nationell nivå hanterar förslagen.
Nästa förslagsgrupp handlar om långsiktig kapacitetsuppbyggnad avseende både lärare och skolledare. Man tycker Sverige bör inrätta ett nationellt institut för kvalitet bland lärare och skolledare. Det bör styras av parterna tillsammans med forskare och praktiker. Man tycker det finns alldeles för många högskolor som bedriver lärarutbildning. Just nu är det 28 stycken. För att nå ökad och jämnare kvalitet tror expertgruppen att antalet utbildningsorter bör begränsas kraftigt. Därefter kommer ett antal idéer för hur man ska kunna höja läraryrkets status, som inte skiljer speciellt mycket från de förslag som redan cirkulerar i den svenska debatten.
Det är intressant att det är OECD, som vanligen beskylls för att vara nyliberalt och alltför genomsyrat av New Public Management, som föreslår ett korporativistiskt organ för att hantera lärarkrisen. Sannolikt kommer Skolkommissionen, som redan har den sammansättning som efterlyses, att få hantera denna fråga. Minst framgång tror jag på förslaget att minska antalet orter med lärarutbildning drastiskt. På TV kommenterade PISA-chefen Andreas Schleicher frågan genom att säga att många länder i Sveriges storlek har 1-2 lärarutbildningsinstitutioner. Jag har svårt att se Gustav Fridolin lägga ner 26 av landet 28 lärarutbildningar…
Den sista gruppen förslag handlar om att stärka styrningen och ansvarsutkrävandet med bättre fokus på utveckling och kvalitet. Här kommer förslag om ytterligare ett partssammansatt organ som bör inrättas för att komma överens om ett antal ambitiösa prioriteringar för svensk skolutveckling. Man framhåller vikten av att dessa prioriteringar slår igenom på alla nivåer och att det finns stödmekanismer på plats för att det ska kunna lyckas. Fokus ska vara höjd likvärdighet och höjda elevresultat. Min bedömning är att Skolkommissionen får ta även denna roll. Frågan är bara hur deras förslag sedan ska kunna få det genomslag som krävs. Nästa förslag är att vi ska ta fram en skolutvecklingsstrategi som ser till helheten och dess olika delar, som kan ta tag i de problem som tidigare påvisats och de förslag som redan lagts fram av OECD. Tanken är att strategin ska vara förankrad så att alla ställer sig bakom den och drar åt samma håll. Vidare bör Sverige också ta fram en uppsättning indikatorer som följer upp att vi gör de framsteg vi kommit överens om att vi ska göra. Slutligen menar man också att Skolinspektionen bör få en mer stödjande roll och inte bara se till regeluppfyllelse, utan mer till om skolorna verkligen levererar kvalitet och resultat.
Genom betoningen på en överenskommen och förankrad strategi för svensk skola så sätter OECD fingret på den ömma punkten. Vår skoldebatt är partipolitiskt infekterad både på lokal och nationell nivå. En hel del av skolforskningen är också ideologistyrd eller används som slagträ i debatten och de flesta skolforskare kommer att ses som tillhörande det ena eller andra lägret. Även om Skolkommissionen nu får bollen att göra verkstad av förslagskatalogen så har jag svårt att tro att denna verkstad kommer att resultera i större förändringar på kort sikt. Jag är rädd att det kommer att behöva bli ännu sämre innan det blir bättre, innan det blir möjligt att gräva ner stridsyxor, samverka och dra åt samma håll.