I en nyligen publicerad undersökning från det oberoende amerikanska undersökningsföretaget Pew Research ställdes bland annat frågan om man tror att dagens barn kommer att få det bättre eller sämre ställt än sina föräldrar. I Västländerna är pessimismen utbredd – i genomsnitt är det i genomsnitt 65 procent av de tillfrågade som tror att barnen får det sämre än sina föräldrar, medan 28 procent tror på att de får det bättre. Bland de tio Västländerna (Sverige är tyvärr inte med i undersökningen) finns också skillnader. Mest pessimistiska är fransmännen där 86 procent tror att barnen får det sämre, följda av Japan, Italien och Storbritannien. De tillfrågade i dessa länder är mer pessimistiska än folk i Grekland och Spanien  som ju drabbats hårdare av den ekonomiska krisen och där ungdomsarbetslösheten är skyhög. Även i USA är andelen  pessimistiska högre än i Spanien.

I Vietnam och Kina är optimismen störst där är det runt 90 procent som tror att barnen får det bättre ställt än föräldrarna och i många utvecklingsländer är optimismen påtaglig.

Medan man i utvecklingsländer eller så kallade ”emerging economies” genomgående uppfattar utbildning som en nyckelfaktor för framgång, så är de tillfrågade i Västländerna mer delade i sin uppfattning. Intressant nog sticker Frankrike ut även i denna fråga. På en skala från 0 (inte viktigt alls) till 10 (mycket viktigt) är det enbart 34 procent av fransmännen som svarar att utbildning är mycket viktigt (en 9:a eller 10:a). I Italien är det 51 procent som svarar på samma sätt, följda av Grekland (53 procent) och Polen (54 procent). I Storbritannien är det 65 procent och i USA 70 procent.
Det är svårt att dra några direkta slutsatser av undersökningen, men den väcker många funderingar. En är hur det påverkar ett samhälle där en klar majoritet tror att det uppväxande släktet får det sämre än man själv har det. Riskerar inte politiken att bli oerhört konservativ och ovillig till förändring? Åstadkommer inte ett sådant samhälle genom sin inställning precis det resultat som det befarar?
En annan fundering är hur det påverkar ett utbildningssystem att inte uppfattas som en möjlighet, som en stege till ett bättre liv. En sådan inställning borde vara förödande för motivationen både hos elever och lärare som arbetar i skolan och för ansvariga politiker.
Låt oss hoppas att den svenska allmänheten fortfarande tror att våra barn kommer att få det bättre än vi och att utbildning är en viktig faktor för att nå dit!

I en nyligen publicerad undersökning från det oberoende amerikanska undersökningsföretaget Pew Research ställdes bland annat frågan om man tror att dagens barn kommer att få det bättre eller sämre ställt än sina föräldrar. I Västländerna är pessimismen utbredd – i genomsnitt är det i genomsnitt 65 procent av de tillfrågade som tror att barnen får det sämre än sina föräldrar, medan 28 procent tror på att de får det bättre. Bland de tio Västländerna (Sverige är tyvärr inte med i undersökningen) finns också skillnader. Mest pessimistiska är fransmännen där 86 procent tror att barnen får det sämre, följda av Japan, Italien och Storbritannien. De tillfrågade i dessa länder är mer pessimistiska än folk i Grekland och Spanien  som ju drabbats hårdare av den ekonomiska krisen och där ungdomsarbetslösheten är skyhög. Även i USA är andelen  pessimistiska högre än i Spanien.

I Vietnam och Kina är optimismen störst där är det runt 90 procent som tror att barnen får det bättre ställt än föräldrarna och i många utvecklingsländer är optimismen påtaglig.

Medan man i utvecklingsländer eller så kallade ”emerging economies” genomgående uppfattar utbildning som en nyckelfaktor för framgång, så är de tillfrågade i Västländerna mer delade i sin uppfattning. Intressant nog sticker Frankrike ut även i denna fråga. På en skala från 0 (inte viktigt alls) till 10 (mycket viktigt) är det enbart 34 procent av fransmännen som svarar att utbildning är mycket viktigt (en 9:a eller 10:a). I Italien är det 51 procent som svarar på samma sätt, följda av Grekland (53 procent) och Polen (54 procent). I Storbritannien är det 65 procent och i USA 70 procent.
Det är svårt att dra några direkta slutsatser av undersökningen, men den väcker många funderingar. En är hur det påverkar ett samhälle där en klar majoritet tror att det uppväxande släktet får det sämre än man själv har det. Riskerar inte politiken att bli oerhört konservativ och ovillig till förändring? Åstadkommer inte ett sådant samhälle genom sin inställning precis det resultat som det befarar?
En annan fundering är hur det påverkar ett utbildningssystem att inte uppfattas som en möjlighet, som en stege till ett bättre liv. En sådan inställning borde vara förödande för motivationen både hos elever och lärare som arbetar i skolan och för ansvariga politiker.
Låt oss hoppas att den svenska allmänheten fortfarande tror att våra barn kommer att få det bättre än vi och att utbildning är en viktig faktor för att nå dit!