Den 4 juni arrangerades en konferens om framtidskompetenser eller ”21st Century Skills” av Skolverket, Utbildningsdepartementet och stiftelsen DIU i samverkan med Sveriges Kommuner och Landsting, Lärarförbundet, IT- och telekomföretagen och Microsoft. Konferensen var en fortsättning på en Skolverkskonferens i mars. Två internationella forskningsprojekt var inbjudna för att presentera sina rön och ge sin bild av möjligheterna att träna och mäta framtidskompetenser. De två projekten finns beskrivna i DiU nr 1, 2012.
Det första projektet, Assessment and Teaching of 21st Century Skills (ATC21S) presenterades dels av två australiensiska och dels av en finländsk forskare. ATC21S började för tre år sedan med en bred ansats där man formulerade och definierade tio framtidskompetenser. Sedan dess har man utarbetat metoder för att testa två av dessa, samarbetsförmåga och digital läskunnighet, i större skala. De australiensiska forskarna, Patrick Griffin och Esther Care, beskrev hur man definierat en progression för varje begrepp, dvs vad det innebär att bli bättre och bättre på samarbete, och sedan utvecklat metoder för att försöka mäta enskilda elevers samarbetsförmåga – en intrikat uppgift eftersom eleverna ska samarbeta med varandra samtidigt som det gäller att elev A:s resultat inte ska påverkas av elev B:s bristande samarbetsförmåga. Testet hade flera komponenter och genomfördes med hjälp av datorer och digitala artefakter och forskarnas metod handlar mycket om att följa och tolka elevernas digitala spår. Man tycker sig ha lyckats i sin föresats att testa ca 5 000 elever i sex olika länder men det har varit ett mycket tidskrävande arbete. Nästa steg i processen är att skapa tydligare regler och rutiner så att kodnings- och tolkningsprocessen kan bli betydligt snabbare.
Den finländske forskaren, Arto Ahonen, beskrev arbetet utifrån ett nationellt perspektiv och framhöll att det inte varit så enkelt att hitta finländska skolor som redan arbetade med att utveckla elevernas samarbetsförmåga och som var villiga att delta i testet. Han framhöll att det för Finlands del var viktigt att medverka i projektet för att utveckla den finländska skolan och få in mer av framtidskompetenser i skolarbetet. Att slå sig till ro på grund av de goda nationella resultaten i PISA-mätningarna uppfattas som kortsynt och skapar risk för stagnation. Skolarbetet måste spegla mer av de kompetenser som efterfrågas i arbetslivet och samhället. Detta var för övrigt en synpunkt som även den svenske statssekreteraren i Utbildningsdepartementet, Bertil Östberg, framhöll i sin inledning.
Det andra forskningsprojektet, Innovative Teaching and Learning (ITL), som Maria Langworthy också presenterade vid Framtidens lärande i maj, är för närvarande inne i en fas där man vidareutvecklar sina resultat till skolutvecklingsmetoder och kompetensutvecklingsprogram. Man framhåller betydelsen av att lärare får samarbeta och själva medverka i att utveckla, pröva och reflektera runt nya undervisningsmetoder. Många av deras metoder och program finns fritt tillgängliga på nätet för skolor som själva vill pröva.
Två svenska forskare, Ulf Fredriksson från Stockholms universitet och Berner Lindström från Göteborgs universitet, var inbjudna att ge sina kommentarer till de resultat som presenterades. De framhöll att många av de kompetenser som diskuteras inte är direkt nya, vare sig i arbetslivet eller i skolan. Svaret blev att det är ett riktigt påpekande, men det som är nytt är att i princip alla människor idag behöver besitta dessa kompetenser. Vidare påpekade Ulf att det finns risker förknippade med mätningar, samtidigt som det givetvis är en fördel i att kunna mäta olika saker. En risk är att vi börjar fästa för stor vikt vid det mätbara jämfört med det som inte kan eller bör mätas. Själva mätningarna och mätresultaten (t.ex. i form av rankinglistor) riskerar att styra vår uppfattning. Därför behövs en diskussion både om vad och hur vi ska mäta. En central fråga som även berördes av Berner är om kompetensmätningar ska genomföras för elevens skull eller för att kunna bedöma den nationella situationen. Är det elevens situation som står i centrum så har vi redan många metoder, framför allt av formativt slag, att bedöma en elevs kompetens i olika avseenden – portfoliotekniken är bara ett av dessa. Det påpekades också av de svenska forskarna att det finns mycket att lära av denna forskning, men det finns också metoder och perspektiv som känns främmande i svensk skola och som kommer vara svår att anpassa till vår skolkultur.
Konferensen avslutades med en paneldebatt där Anna Ekström, generaldirektör på Skolverket, återkom till påpekandet att många av dessa kompetenser inte är nya. Samarbeta, komma i tid och lyda (en ny uttydning av förkortningen SKL!) har alltid varit centralt i arbetslivet. Just därför är dessa och andra kompetenser viktiga. Anna framhöll också att, trots omfattande provprogram, forskning och utvärdering så är det mycket som vi inte vet om svensk skola. Därmed är det viktigt att på olika sätt följa upp kompetenser av detta slag dels genom egna utvärderingar och dels genom att delta i internationella tester och mätningar. Panelen framhöll också hur viktigt det är att kompetensfrågan inte bara diskuteras ur ett arbetsmarknadsperspektiv utan att också medborgarperspektivet lyfts fram. De avslutande kommentarerna från publiken lyfte en uppfattning som löpt som en tråd genom denna konferens och den tidigare i vår, nämligen att svensk skola sedan länge både har styrdokument och arbetsformer som främjar många av de kompetenser som diskuterats under dagen men att dessa behöver bli mer synliga och att vi behöver bli tydligare och mer systematiska i vår bedömning.
Kompetens – ett begrepp som införts i den nya skollagens portalparagraf – tycks för närvarande vara ett nyckelbegrepp i diskussionen om skolans roll i vårt snabbt föränderliga samhälle. Det kan därför finnas skäl att framöver belysa det relativt omfattande arbete som redan pågår i Skolsverige. Kompetensfrågan är här för att stanna.
2 kommentarer