European Schoolnet eller europeiska skoldatanätet firade 20-årsjubileum i förra veckan. Denna framgångsrika organisation som för närvarande omfattar 31 länder, är från början ett svenskt initiativ. Det var under Ylva Johansson tid som skolminister som vi startade detta ytterst framgångsrika samarbete. Själv ägnade jag flera års arbete till att bygga upp organisationen, som varit ett sätt för myndigheter och ministerier inom Europa att lära av varandra. Med tiden har man breddat sin verksamhet och vänder sig numera lika mycket till enskilda lärare, skolledare, lärarutbildare och forskare som till myndigheter.
Möjligheten att lära av andra länders initiativ och misslyckanden är oerhört betydelsefull. Därför är det med intresse jag kastar mig över en ny rapport från Världsbanken som jämför 11 länders mer eller mindre framgångsrika skolmyndigheter med ansvar för skolans digitalisering. För en gammal centralbyråkrat och statsvetare som jag själv är en sådan här rapport nöjesläsning, men även andra kan ha nytta av den. Rapporten beskriver främst länder utanför EU men ett intressant case är den brittiska myndigheten BECTA som avvecklades 2009. För Skolverket som är på väg att återuppbygga sin roll i det svenska systemet, och för stabsfunktionerna hos våra nordiska kollegor i STIL i Danmark och IKT Senteret i Norge borde detta vara obligatorisk läsning.
Här beskrivs till exempel den typiska livscykeln för en myndighet av detta slag men också ett antal nyckelområden som både politiker och organisationerna själva måste hantera:
- Det juridiska ramverket för organisationen eller myndigheten (ska det vara en offentlig myndighet, en stiftelse eller någon annan juridisk form).
- Tillsyn och ansvar över organisationen – skälet till att et expertorgan av detta slag inrättas är ofta att utbildningsdepartementet saknar den rätta expertisen. Men hur ska då departementet kunna utöva rätt sorts granskning och tillsyn över det nya organet?
- Autonomi och oberoende – hur pass oberoende från till exempel utbildningsdepartementet ska ett sådant här organ få vara? Ska den till exempel ha rätt att anställa personal med helt andra kvalifikationer än statsförvaltningen i övrigt?
- Närhet till politiken – hur nära ska organisationen knytas till ett departement? Ska den enbart genomföra politiska beställningar eller ska den också vara med och forma politiken inom det fält där man har expertkunskap?
- Samarbete med nyckelaktörer – digitaliseringsfrågorna är gränsöverskridande och berör inte bara ett departement. Hur fri ska myndigheten vara att arbeta även med andra aktörer som andra departement, myndigheter, forskningsorgan eller näringsliv?
- Ledarskap – med tanke på att denna typ av organisationer ofta är hybrider mellan expertorgan och statliga myndigheter så ställer det speciella krav på ledarskapet inom organisationen.
- Humankapital eller personal – motsvarande frågeställning gäller även personalen inom organisationen som ofta behöver kunna agera gränsöverskridande men utan att överskrida sitt mandat eller bryta mot lagar och förordningar.
- Alternativ finansiering och konsulttjänster – ska organisationen tillåtas använda alternativa finansieringsformer (alternativ till statsbudgeten) som att sälja tjänster av olika slag eller vara återförsäljare av vissa relevanta produkter?
- Utveckling – ska organisationen vara strikt reglerad till att enbart syssla med det som ligger i dess ursprungliga mandat eller tillåtas att utvecklas och ta sig an nya uppgifter allt eftersom sakområdet utvecklas? Hur mycket ska den i så fall tillåtas expandera och diversifiera sitt verksamhetsområde?
- Decentralisering – vilken roll ska organisationen ha i förhållande till skolhuvudmännen (vilka de än är)? Hur mycket makt och ansvar inom sakområdet ska ligga på den centrala myndigheten eller organisationen och hur mycket ska decentraliseras?
Här finns inga givna rätta svar, varken mellan länder eller över tid. Med uppställningen av frågor att resonera runt är viktig och det finns mycket att lära av hur andra länders myndigheter eller organisationer agerat.