Självvärdering allt vanligare – men fungerar det?

Det går en våg av självvärdering över skolans värld just nu – framför allt ifråga om att värdera och förbättra skolors eller kommuners it-mognad. Ett av de senaste bidragen är SKLs verktyg LIKA. Blickar man ut över Europa hittar man många spännande varianter med likartad uppbyggnad och inriktning. Så t.ex. det finska OPEKA, det norska Skolementor, ungerska éLEMER, brittiska Self Review Framework  och Microsofts Innovation Framework and Self Reflection Tool.
Grundidén bakom dessa verktyg är att genom att organisationen (skolan) själv analyserar och bedömer sin situation så får den dels ett beslutsunderlag för att agera och dels en bättre förståelse inom organisationen för vilka förändringar som behöver göras än om detta påtalades av någon utanför organisationen. Ägarskapet till problembeskrivningen och därmed också lösningen framhålls vanligen som det främsta argumentet för självvärdering jämfört med extern värdering. Metoden är också populär bland lärare som ett sätt att få elever att reflektera över vad de lärt sig och hur de ska kunna komma vidare i sin lärprocess.
Men fungerar det? Det finns en hel forskning runt självvärdering på individuell nivå. Där jämför man vanligen om individens värdering av sina kunskaper överensstämmer med externa bedömningar (reliabiliteten i mätningen). Överensstämmelsen är vanligen medioker. Individerna tenderar att övervärdera sina egna kunskaper jämfört med externa bedömningar (t.ex. lärarbedömningar eller prov). Intressant nog ökar överensstämmelsen ju mer man kan om ett ämne – ju mer kunskap man har desto bättre vet man vad man inte vet… Men försvararna av självvärderingar påpekar dels att det inte nödvändigtvis viktigast att den egna bedömningen överensstämmer med externa bedömningar (olika personer kan värdera samma saker på helt olika sätt eller värdera olika saker). Det finns också andra skäl till självvärdering – inte minst att man får en bättre självförståelse.
Men detta gäller individer. Det finns inte mycket forskning om reliabiliteten i organisationers självvärdering. Där står vanligen effekten i fokus istället – fungerar det? Ett område som ligger många år före skolan ifråga om självvärderingar för organisationer är biståndsorganisationer, ofta icke-statliga organisationer (NGO:s). Inom detta fält finns en lång rad verktyg för självvärdering och metoder för att använda dem i organisationsutvecklande arbete (som t.ex. Organizational Capacity Self-Assessment, OCA). Det verkar fungera. Framför allt när det finns strukturerade modeller för hur organisationen ska kunna komma vidare med de problem eller brister den identifierat (som t.ex. denna handbok).
Det finns även metoder som utgår från det friska och välfungerande istället för problemen. Appreciative inquiry kallas en metod som bygger på organisationens styrkor istället för dess svagheter. En studie av åtta kanadensiska skolor visar hur positiv förändring åstadkoms med hjälp av metoden.
Självvärdering inom skolan är här för att stanna under de närmaste åren. Men det gäller att se till att inte bara stanna vid värderingen utan komma vidare. Så nästa steg blir att utveckla verktyg som hjälper skolor att komma vidare utifrån sina självvärderingar. Detta gäller vare sig man väljer att utgå från sina svagheter eller styrkor.