Hur ser det ut med läromedel till elever och studenter med funktionsnedsättningar? Får de tillgång till de läromedel de behöver och har rätt till? Ges de möjlighet att få en likvärdig skolutbildning?
Under sommaren har jag och min kollega Mats Östling arbetat med en kartläggning över utbud av och behov av tillgängliga läromedel. Den är gjord på uppdrag av myndigheterna MTM och SPSM. Du hittar kartläggningen här.
Slutsatser
Vårt uppdrag omfattade alla skolformer från förskola till universitet så det var en väldigt bred målgrupp. Dessutom var tidsramarna knappa. Men i korthet kommer vi fram till följande slutsatser:
I undersökningsmaterialet för förskolan och grundskolan förekommer inte några systematiska skillnader beroende på om det är en kommunal eller fristående huvudman för förskolan.
Några tydliga brister som lyfts fram finns inom tre områden:
- Personalens kompetens, både kring funktionsnedsättningar och vilket tillgängligt material som finns.
- Brister i utbudet av tillgängliga läromedel.
- Huvudmannens ekonomi försvårar inköp både av pedagogiskt material och teknik.
Brister i existerande tillgängliga läromedel handlar dels om att det saknas tillgängliga läromedel, dels att förlagens läromedel är olika sinsemellan. Avsaknaden av standards för digitala läromedel återkommer bland svaren.
Avsaknad av forskning, brister i ledarskapet på skolor och avsaknad av rutiner att kartlägga behov tillsammans med bristande upphandlingskompetens är andra kommentarer.
Bilden är densamma för gymnasieskolans del med undantag av att huvudmannens ekonomi inte uttryckligen nämns som ett problem.
För grundsärskolan, gymnasiesärskolan och specialskolan tycks bristerna i utbudet vara mer omfattande. Lärarna får ofta skapa egna material eller göra egna anpassningar, dels eftersom utbudet brister och dels eftersom behoven hos eleverna är individuella och intressestyrda, vilket gör att egna anpassningar krävs.
Folkhögskolan och YH utgår inte från nationella kursplaner. Det skapar flexibilitet och aktualitet i utbudet av utbildningar, men försvårar ett systematiskt arbete kring att anpassa läromedel. Det finns extra statliga medel att söka för anpassningar med detta sker relativt sällan dels för att det är svårt att förutse behoven, dels för att det inte upplevs som kostnadseffektivt att ansöka.
På högskolor och universitet tycks stödet till studerande finnas på tre nivåer: en generell nivå med campuslicenser på talsyntesprogram, rättstavningsprogram och liknande; en nivå med stöd till studerande med läsnedsättning (enligt § 17 upphovsrättslagen) via biblioteket; samt individuellt stöd via samordnare, utifrån ett styrkt behov. Men här kan det finnas en osäkerhet om hur många av de berättigade som söker stöd. I övrigt framkommer att högskolans lärare ofta tycks sakna kunskap om funktionsnedsättningar och möjligheterna till olika former av anpassningar, samt att det tar lång tid att få fram inläsningar av kurslitteratur.
Teknik och tekniska anpassningar är en komplex men viktig fråga. Behov av anpassning av teknisk utrustning finns inom alla skolformer och kan handla om allt från relevant utrustning anpassad efter situationen, inställningar och tillgång till program och tjänster till kringutrustning, men även skolhuvudmannens tekniska miljö.
Genomgående för kartläggningen är att det är svårt att analysera matchningen mellan behov och utbud. Frågan är komplex och kräver ytterligare fördjupning.