I denna vecka, 23-24 januari, hade Institutet för kvalitetsutveckling, SIQ, sin årliga konferens – Bättre Skola. På konferensens andra dag höll jag en presentation på temat: Ska man mäta framtidskompetenser? Utgångspunkten var att arbetsgivare, både i Sverige och internationellt, har visat ett ökat intresse för att skolan ska träna bredare kompetenser än de traditionella ämneskunskaperna. Men vilka är dessa kompetenser, kan de tränas i skolan och kan man mäta dem? Och inte minst viktigt – bör man försöka mäta dem?
Du hittar mitt bildspel här. Min argumentation är i korthet att vi inte bör mäta framtidskompetenser, men att vi absolut bör bedöma dem.
Det vi kallar framtidskompetenser är viktigt och något som bör uppmärksammas mer i skolan. Det börjar nu också utvecklas instrument för att mäta sådana kompetenser – jag redogör för ett par forskningsprojekt som påbörjat ett sådant arbete. Sannolikt kommer dessa tankar också påverka den kommande PISA-mätningen 2015. Men personligen tycker jag man bör göra skillnad mellan att ”mäta” dessa kompetenser, i meningen testa dem i provsituationer, och att bedöma dem. Detta av två skäl:
1. De testinstrument för kompetenser vi hittills sett täcker en så begränsad del av dessa komplexa kompetenser, så det är ytterst osäkert vad det är som testas och därmed riskerar att betygssättas. Vi bör veta mer om vad dessa kompetenser egentligen består av, hur de kan tränas och hur de i slutändan kan testas innan vi påbörjar storskaliga experiment. En viktig aspekt att undersöka är om det finns kulturella skillnader i hur vi utövar dessa kompetenser och hur isåfall det kan påverka internationella eller inhemska tester.
2. Genom att i allt högre grad förlägga bevisbördan för vad en elev kan till tester som är centralt utformade och kanske också rättade av någon annan än elevens egen lärare, så fråntas successivt läraren en viktig komponent i läraryrket. Yrket avprofessionaliseras – tvärt emot vad dagens retorik gör gällande. Elevernas framtidskompetenser bör bedömas av läraren. Därmed måste läraren själv bygga upp ett kunnande om dessa kompetenser. Hur ska en lärare som inte själv kan bedöma elevers framtidskompetenser kunna hjälpa dem att träna dessa kompetenser?
Slutsatsen är att vi tydligare måste behöver en svensk diskussion om vilka kompetenser vi anser vara de viktigaste för framtiden, lyfta fram dem i skolarbetet och ge läraren mandat att bedöma elvernas förmågor.